En liten bit solsken

I dag bakade vi lussekatter. Regnet öste ner utanför och det kändes inte särskilt juligt även om Elvis gjorde allt han kunde ute i vardagsrummet. Grått, grått och blött. Annat var det i somras – vissa dagar iallafall. Kommer ni ihåg?

Söta flickor blir alltid förlåtna

Nej, det hoppas jag verkligen inte. 

Meningen som jag valt som rubrik, fick jag i ett mail till jobbet idag. Just då läste jag den med en lättnadens suck och drog ganska rejält på smilbanden. Detta för att avsändarens mail var ett svar på ett mail från mig där jag skamset bad om ursäkt för att jag inte gjort vad jag lovat att göra. Därför kändes det skönt att bli förlåten.

Dessutom tyckte han (jo det var en han) att jag var söt, vilket ju alltid är trevligt att höra.

Nu funderar jag på om jag ska bli en såkallad rödstrumpa, feminist, surkärring eller vad man nu bäst kallar det för och börja dra in denne trevliga göteborgares, som jag inte känner, svar i genus- och jämlikhetsdebatten. Hur i he… men nä, jag struntar i det.

Jag är förlåten och dessutom söt.

Det känns bra.

Jämlikhetskampen får jag ta tag i en annan dag.

Från arkivet

Jag har inte bloggat på ett tag – men jag har massor med bloggmaterial. Tyvärr blir det snabbt inaktuellt men efter en helgtripp till Linköping i augusti hade jag samlat på mig så många typiska bloggbilder, bra dessutom, att jag inte bara kan låta dem ligga.  Så här kommer en sensommarhelg i bilder. Jättemysigt och trevligt med både släktträff, hotellfrukostar, mycket lek, avkoppling och romantik.

Mandelbrännare sökes

Jag jagar juliga försäljare och utställare till byns julmarknad. Jag har gjort en önskelista. Jag hoppas att tomten kan hjälpa mig. Eller kanske du?
Bilderna har jag lånat. Blandannat från Lavandeldockor.

Behovsanalys…(???)

Såg till min förskräckelse att jag inte har skrivit här sedan i mitten av augusti.  Att det har gått så lång tid! Vart tar den vägen? Tiden!

”Bitar av livet” kom till för drygt ett år sedan och då var det för att dämpa min kommunikationsabstinens. Jag arbetar som kommunikatör och efter några veckor som nybliven tvåbarnsmamma (innan dess var jag ”bara” enbarns- (?) mamma) och föräldraledig från mitt arbete, kom jag på mig själv att känna en oerhörd frustration av att inte få uttrycka mig. Jag gick här hemma hela dagarna och tänkte och funderade, jag kom på många kloka saker, och så hade jag ingen att berätta det för. Den nya lillkillen lyssnade intensivt men kom inte med så många tillfredsställande svar eller kommentarer. När väl maken kom hem från jobbet så fick han allt över sig i ett svep. Jag fick inte så många svar eller kommentarer där heller…

Därför började jag blogga. Det är ju dessutom så inne och inne vill man ju vara….. fast jag kände inte att jag ville visa min ”outfit” varje morgon… vem vill läsa: -Idag har jag på mig mina gamla svarta träningsbyxor och min 10 år gamla luvtröja från Växjö Universitet som är helt urtvättat, full med hål och dassig på alla vis men så sköön.  Håret står åt alla håll, så när jag går ut blir det keps på.” (hur kunde det bli så där… jag hade ju lovat mig själv att vara en fräsig och fräsch mamma… Bah!)

Jag hade/har inte heller ett hem som är så prydligt och speciellt att jag skulle kunna fylla en hel blogg med bilder från alla vinklar och vrår. Däremot så händer det lite varierade saker i en familj och i livet i stort och där hade jag min inriktning – livet i stort, små delar av livet – Bitar av livet.

Så kom bloggen till och jag kunde glatt konstatera att min kreativitetsabstinens dämpades. Nu har jag börjar jobba igen. I augusti, någon vecka innan mitt senaste inlägg. Och jag har inte alls samma behov av att blogga. Jag uttrycker mig ju hela tiden på jobbet på olika sätt. Visst, det är om helt andra ämnen och jag är inte lika fri vad gäller bilder, typsnitt och layout. Men det dämpar mitt bloggbehov.

Man skulle kunna säga att bloggen skapades för att dämpa ett behov och nu har jag fått ett nytt behov – bloggandet,  som jag inte riktigt hinner med för mitt ursprungliga behov tar allt kommunikationsbehov….. Que?!

Iallafall – jag ska inte ge upp här helt. Jag ser ju till min förvåning att det är ett gäng som tittar in här varje dag – trots en gigantisk bloggtorka. Detta bockar och bugar jag för och lovar att jag ska tillfredsställa ERA behov lite bättre.

Puss

Drakar och Mariekex

Regnet har upphört och efter middagen packade vi ner kaffe och Mariekex och begav oss ut för att testa dotterns nya drake. Eventuellt sitter vi nu i en hage med tjurar… Lillebror somnade precis i vagnen och längre bort hör vi hästar som galopperar. En väldigt mysig avslutning på dagen alltså.

Kvällsmys på balkongen

I kväll var det en fantastisk solnedgång och det var varmt ända tills det blev mörkt. När lillsonen somnat, dottern lekte med en kompis i trädgården och maken mekade på i garaget så blev det – hör och häpna – en liten stund över bara för mig. Jag passade då på att inviga de nya solstolarna som vi fyndat och njuta av kaffe och inspirerande böcker.

I morgon börjar jag jobba igen efter ett drygt år som föräldraledig mamma. Det är dags nu känner jag och det ska bli jätteroligt. Maken ska vara hemma året ut och det ser han fram emot väldigt mycket. Om två veckor börjar dottern i förskoleklass – gissa om hon ser fram emot det?

Brevet från rehab

Hälsningar från ett just nu ganska grått västkusten kommer här. Att hålla igång två bloggar och en ”familjehemsida” har inte varit något som prioriterats den senaste veckan. Eller rättare sagt jag har inte orkat. Efter en veckas sjukhusvistelse i Lund blev det ytterligare en vecka i sjukhussäng, denna gång i Varberg. Jag fick en blödning i magen och en elak infektion som behandlas med stora mängder antibiotika. Så nu vilar jag och läker hemma i föräldrahemmet. Likt värsta kändisen är jag på rehab.

Tack och lov för mor och far som tagit hand om barnen i snart tre veckor istället för en, här i Åsa. De lär vara helt utslitna efter de här veckorna – och det känns ganska jobbigt tycker jag. Jag kan göra mer och mer men får inte lyfta (inte lätt att låta bli när man har en ettåring) och jag blir otroligt trött och får ont om jag anstränger mig för mycket.

Tack och lov även för svärmor och svägerska som turades om att ta hand om barn och hem hemma i skåne under första vändan av mamma-frånvaro. Maken och tillika barnens far är ju självklart med och kämpar, men med huset som stod utan tak när gallstenseländet (som min kära kusin så bra uttryckte det) började.

Men även om det inte är över än så börjar jag se ett slut på det hela. Ska till Varberg idag igen för uppföljning och ”frågestund” från mig: – Kan man jobba, rida, leva som vanligt med ett hål i magen???

Förhoppningsvis kan vi åka hem till helgen. Det ska bli spännande att titta på allt nytt som gjorts. Vårt hus är nog snyggast på gatan nu.

För snart 30 år sedan stod jag här och metade med samma metspö som dottern gör här på bilden. Inget napp då heller…

Kaffe med dropp

….fast utan kaffe.

Jag har blivit opererad akut för gallsten och med efterföljande komplikationer så resluterade det i nästan två veckor på sjukhus. Skriver snart igen.

Hål i huvudet? Nä bara i taket!

Så var sommarens renovering igång. Den här sommaren blir det stök och bök utomhus istället för innom hus som det varit de två senaste åren. Vårt 100 år gamla hus ska få en ny mössa. Den gamla mössan bestod av rostig plåt och gammal eternit. Har funkat bra hittills med det har sett för illa ut. Men nu ska vi få ett rött fint plåttak istället – precis som grannhuset fått.

I morse klockan sju kom tre morgonpigga (?) byggare hit och några timmar senare såg det ut som på bilderna nedan. Mycket murkna brädor som tas bort och de murkna takstolarna ska förstärkas. Som tur är ska det bli fint väder den närmsta veckan – kanske lite för fint för byggarna som steks där uppe på taket, men regnet är vår värsta fiende just nu och det verkar hålla sig borta.