Såg till min förskräckelse att jag inte har skrivit här sedan i mitten av augusti. Att det har gått så lång tid! Vart tar den vägen? Tiden!
”Bitar av livet” kom till för drygt ett år sedan och då var det för att dämpa min kommunikationsabstinens. Jag arbetar som kommunikatör och efter några veckor som nybliven tvåbarnsmamma (innan dess var jag ”bara” enbarns- (?) mamma) och föräldraledig från mitt arbete, kom jag på mig själv att känna en oerhörd frustration av att inte få uttrycka mig. Jag gick här hemma hela dagarna och tänkte och funderade, jag kom på många kloka saker, och så hade jag ingen att berätta det för. Den nya lillkillen lyssnade intensivt men kom inte med så många tillfredsställande svar eller kommentarer. När väl maken kom hem från jobbet så fick han allt över sig i ett svep. Jag fick inte så många svar eller kommentarer där heller…
Därför började jag blogga. Det är ju dessutom så inne och inne vill man ju vara….. fast jag kände inte att jag ville visa min ”outfit” varje morgon… vem vill läsa: -Idag har jag på mig mina gamla svarta träningsbyxor och min 10 år gamla luvtröja från Växjö Universitet som är helt urtvättat, full med hål och dassig på alla vis men så sköön. Håret står åt alla håll, så när jag går ut blir det keps på.” (hur kunde det bli så där… jag hade ju lovat mig själv att vara en fräsig och fräsch mamma… Bah!)
Jag hade/har inte heller ett hem som är så prydligt och speciellt att jag skulle kunna fylla en hel blogg med bilder från alla vinklar och vrår. Däremot så händer det lite varierade saker i en familj och i livet i stort och där hade jag min inriktning – livet i stort, små delar av livet – Bitar av livet.
Så kom bloggen till och jag kunde glatt konstatera att min kreativitetsabstinens dämpades. Nu har jag börjar jobba igen. I augusti, någon vecka innan mitt senaste inlägg. Och jag har inte alls samma behov av att blogga. Jag uttrycker mig ju hela tiden på jobbet på olika sätt. Visst, det är om helt andra ämnen och jag är inte lika fri vad gäller bilder, typsnitt och layout. Men det dämpar mitt bloggbehov.
Man skulle kunna säga att bloggen skapades för att dämpa ett behov och nu har jag fått ett nytt behov – bloggandet, som jag inte riktigt hinner med för mitt ursprungliga behov tar allt kommunikationsbehov….. Que?!
Iallafall – jag ska inte ge upp här helt. Jag ser ju till min förvåning att det är ett gäng som tittar in här varje dag – trots en gigantisk bloggtorka. Detta bockar och bugar jag för och lovar att jag ska tillfredsställa ERA behov lite bättre.
Puss
Etiketter behov, bitar av livet, blogga, familj, Föräldraledig
oktober 18, 2009 kl 13:20
Tack för gullig kommentar! Jag skall ge ut mina böcker när jag får tid över. Dottern får körkort om 3 år. Tror livet lättar då.
Kram Mimmi
oktober 18, 2009 kl 17:54
Hoppsan, du lever! Jag har saknat dig iaf… När man själv bloggar är det så många som inte hör av sig, eftersom de tror sig veta allt som pågår i ens liv. Därför är man än mer tacksam för de vänner som bloggar, så man kan följa dem också!
Kom tillbaka! Om du känner för det…
oktober 18, 2009 kl 23:04
PRECIS! nu måste du blogga för vår skull! Välkommen tillbaka till bloggandet systeryster!