Häromdagen betalade jag 40 kronor/litern vid vägkanten och idag kostade de 35 kronor/ litern i den lokala affären. Fast jag betalade 50 kronor för en liter…. Varför? Jooo, så här var det… Jag åkte till affären för att köpa lite småsaker bara – vi ska i väg till vänner och fira midsommar och vi skulle bidra med stenbitsrom, vilket betydde att jag inte var tvungen att köpa alla midsommaringredienser. På vägen dit fick jag samtalet som ingen vill ha på midsommarafton strax efter lunch, från min make: ”Eeh jo just det, vi skulle ta med jordgubbar själva om vi ville ha det. Jag tror att jag glömde säga det va?” ”What? Och var ska jag få tag på jordgubbar på självaste midsommarafton???”De har ju sagt på radion i flera dagar att det råder brist på de röda gubbarna.
I alla fall så står de faktiskt och säljer jordgubbarna utanför kassorna på ica och jag pustar ut, tittar på alla backar fulla med jordgubbar och tänker att de kan jag köpa på vägen ut. Det lilla jag skulle handla drunknar i vagnen under allt annat som jag kommer på att vi behöver och handlingen tar liite längre tid än jag förutsett. När jag står i kassan så blir det (självklart) fel på kvittot för mannen med två tonårsdöttrar som står framför mig och kassörskan får ringa efter rätt priser, jaga miniräknare och lura datorn. Samtidigt som detta pågår, kommer jordgubbsförsäljerskan och meddelar kassörskan att nu är jordgubbarna nästan slut. Jag utbrister ett spontant ”NEJ!” och tittar på mina varor som till hälften ligger på bandet och till hälften i vagnen och funderar på vad jag ska göra. Slänga tillbaka allt i vagnen och helt sonika lämna den för att springa och köpa mina jordgubbar eller bara strunta i allt och springa iväg. Mannen framför finner råd snabbt och säger åt sina döttrar att springa i väg och handla. Efter nån minuts funderande och tyst svärande för mig själv, står jag fortfarande kvar då tonårsdottern kommer tillbaka med två liter gubbar till sin pappa (som är orsaken till att mina gubbar håller på att rinna mig ur händerna). Jag sliter upp plånboken, tar upp 35 kronor och tränger mig fram till tonårsdottern och ber henne med min snällaste stämma och vackraste leende att springa i väg och köpa en liter till mig. ”Visst, visst”, säger hon och rusar iväg. Hon kommer tillbaka lagom till att hennes far nöjt stoppar tillbaka sitt kvitto och sina 25 kronor, som han fick tillbaka av kassörskan, i plånboken. Jag ger henne mina sista pengar som jag hade i plånboken – 15 kronor- och tackar henne hjärtligt för hjälpen. Jag flinar lite förläget åt kvinnan bakom mig i kön och säger att ibland får man vara lite fräck. När jag går ut ur affären har jordgubbsförsäljarna packat ihop och lämnat lokalen. Jag tittar nöjt ner i påsen på mina, förhoppningsvis goda, jordgubbar och är glad över min fräckhet.
